Det var hans glädje

Det var så enkelt för pappa att gå till jobbet, för han trivdes. Kanske inte alltid med jobbet som sådant, men han trivdes med sina arbetskollegor. Varje dag var det alltid något som fick igång samtalet om arbetsdagen hemma. Pappa och hans ”gäng” på jobbet. Ibland kände jag mig utanför, men oftast väldigt inspirerad. Det var ändå ett av pappas stora glädjeämne i livet, på många vis.

Relationerna på jobbet gjorde pappa och hans grupp till en typ av familj. De genomgick sina kriser, de upplevde tillökning och rebelltider. De såg också när en efter en tvangs lämna eller flög vidare mot nya äventyr. Ja, jag vill nog likna pappas situation på jobbet vid en dysfunktionell familj, som ändå fann varandra uthärdliga i en form av platonisk kärlek.

Någon gång skulle jag också ha ett arbete som skulle driva på min person och någon gång skulle jag också ha arbetskollegor som gjorde det värt att gå till jobbet de gångerna som det var motigt.

”Du spenderar större delen av ditt liv på jobbet, så se till att det är värt den tiden. Eller byt jobb.”

Ja, det var enkelt för pappa. Det var så självklart.

Tack och lov blev det lika självklart för mig.

Det var först när glädjeämnet togs från pappa som hans Alzheimer verkligen gav sig till känna. Han hamnade i en mindre kris och depression, när han gick i pension. Det i sin tur tror jag kan ha satt igång kemiska reaktioner i hjärnan som inte gjorde hans begynnande sjukdomstillstånd bättre. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Annonser

Alzheimer – slag för slag

Agnes, Sonia och Bengt Foto: Mikael Wallentin Åström

Agnes, Sonia och Bengt
Foto: Mikael Wallentin Åström

Det var inte de stora förändringarna på grund av Alzheimer som tog pappa hårdast. Det var de små förändringarna i hans fysiska förmåga. Sådant som gjorde att han bit för bit tvangs kapitulera för Alzheimers sjukdom.

Som när han inte längre kunde resa sig upp för att hälsa. Det gick emot hans uppfostran och hans självbild som man.

Som när han bytte ut sina skor mot kardborreförsedda snörningar. Det gick emot hans uppfattning om att vara vuxen.

Som när han inte längre kunde skriva eller läsa själv. Det gick emot hans person.

Till min 27-årsdag hade mamma skickat ett födelsedagskort till mig. De sirliga orden klingade väl i mitt inre och gjorde samtidigt våld på mitt redaktörssinne när jag ser tre ”hurra” för många i texten. Det var förstås kärlek och mamma ville nog att jag verkligen skulle känna deras glädje över att jag hade överlevt ännu ett år trots utlandstjänsten i Afghanistan.

Syster hade författat några små ”puss och kram”. Benjamin hade ritat en färglad streckgubbe och Agnes hade skrivit sitt namn helt själv.

Jämte de stolta bokstäverna, fyllda av kärlek och omsorg om sin son, bror och morbror fanns två bokstäver till. ”B E”.

Jag förstod först inte vad bokstäverna stod för och läste födelsedagshälsningen några gånger för att se om jag hade missat något. Där fanns ju allt:

Mammas överkokande kärlek och ömhet. Systers lätta puss och kram. Benjamins färgglada streckgubbe och Agnes egenhändiga namnteckning. Men var fanns pappas hälsning?

”B E.”

Jag ringer mamma som glatt svarar och börjar förhöra sig om att Malmö är snällt mot mig. Men, jag behöver avbryta.

”Mamma, ’B E’… är det pappa?”

Mamma börjar gråta kontrollerat i telefonen. Jag hör hur hon kämpar för att stadga upp rösten med all den kärlek som hon kan samla ihop sig med, för att inte göra mig ledsen.

”Det är pappa. Han satt i två timmar, Micke. Han satt och verkligen försökte skriva sitt namn. Han grät massor och kände sig som en dålig pappa, Micke. Snälla kom hem och berätta att du älskar honom. Han kan inte skriva längre. Han kan inte läsa heller…”

Det var som att plocka ifrån pappa sin röst, tänkte jag. Utan hans förmåga att läsa eller skriva så fanns inte pappas röst längre. Pappa, som omsorgsfullt sökte efter rätt ord och uttryck. Han som såg en ära i att författa ett handskrivet brev och att dela sin kärlek även i skrift. De kanalerna var nu borta.
Jag begravde mina tårar i Churchills päls. Den gladlynte Golden retrievervalpen. Hans omsorgsfulla slickande tröstade mig. Hans kittlande päls fick mig att le och ändå uppbringa någon form av kraft till det som var bra i livet.

Veckan efter tog jag mig till Stockholm och kramade om pappa. Jag sa sällan att jag älskade honom och det ångrar jag i dag. Då sa jag det. Men inte på långa vägar har jag sagt det så ofta som jag hade behövt.

Pappa pratade om att han verkligen hade försökt att skriva, men att handen inte ville göra som han ville. Jag såg hans besvikelse och ledsamhet.

Alzheimer hade slag efter slag vunnit och varje dag utkämpade pappa ett nytt slag mot Alzheimer, bara för att till kvällen inse sig besegrad. Dag efter dag. Han skulle inte vinna kriget, nu behövde han bara acceptera det.

”De kan sätta mig i blöja, de kan mata mig med sond och de kan skratta åt mig när jag tar fel på garderob och toalett, men Micke… jag klarar inte av mig själv längre.”

Sådan far, sådan son

Mamma och syster hade en handfull med pappa och mig under middagarna. Den där rofyllda middagen som medelklassfamiljer ska ha, fanns inte riktigt i vårt hem när jag blev skolpolitiskt engagerad. Servil 13-åring som skulle rädda världen och sig själv från världen! Det slutade alltid med att pappa eller jag gick från bordet. Högröda i ansiktet och förnärmad av den andre. Det var en sport i argumentationsteknik och både pappa och jag gick in med en enda tanke: vinna eller försvinna!

Full av entusiasm kom jag hem efter två dagars utbildning till elevskyddsombud av Elevorganisationen. Elevernas fackförbund. Mamma var nyfiken och frågade hur det gick med elevrådet i skolan och vad det innebär att vara skyddsombud. Som lärare på samma skola hade hon ofta fått propåer från rektorer och lärare om vad jag drev för frågor – med en dåres envishet. Mamma hade mest skrattat åt det hela. Rektor och lärare tyckte att jag var jobbig, men lät mig ändå ta av deras tid för att driva min politik i klassrummet, lärarrummet och på rektors kontor.

Hennes nyblivne barrikadryttare till son hade förkovrat sig i lagar och förordningar som stärkte eleven gentemot ”överheten” skolan. Gjorde eleven stark tillsammans med andra elever och tillsammans med skolledningen mot kommunen. En helt ny värld hade öppnats och jag planerade stordåd på Hallonbergskolan, i Sundbyberg. Skolmaten var det centrala och att få behålla våra mest omtyckta lärare i sparkravstider. Ordet ”egenkraft” hade jag fått med mig hemifrån och visade prov på det i skolan. Hemma hade jag börjat bygga mitt imperium av självständighet mot ”överheten” pappa Bengt. Vi var som öst och väst och mamma en typ av FN.

”Hur vore det om ni lät lärarna göra sitt jobb och ge er en bra utbildning istället?” fnös pappa till, när jag engagerat pratade om relationen mat – koncentration.

”Hur vore det om kommunen och skolan såg till att vi fick bra mat så att vi orkar engagera oss på lektionerna!?” kom ett snabbt svar tillbaka.

Hopplösheten hade bitit tag i mamma, som sammanbitet lade upp mat på våra tallrikar. Den omsorgsfullt kokade kycklingen var redan smaklös och minsta motgång skulle kunna få pappa eller mig att explodera i kanalisering av vår irritation över den andre.

Syster började yra om några nya skor hon ville ha och tyckte att pappa och jag var mest löjliga. Mellan pappa och mig hade skyttegravarna börjat grävas och vi laddade med våra bästa argument. Otalet gånger försökte pappa lyfta diskussionen till ”regeringen Persson har skapat oreda i skolan”, medan jag envist tog ner nivån till ”Det är inte regeringen som sitter i skitiga klassrum.” Pappa ville visa på att alla människor har ett ansvar att göra det bästa av vad hon har och jag på att det ansvaret är villkorat och att alla måste få ha förutsättningarna att kunna göra det bästa möjliga. Såhär höll vi på. Varje dag, varje middag.

Mamma kunde trött säga: ”Men sluta nu… det blir så otrevligt”. Där kunde pappa och jag för en sekund bli eniga och fräsa: ”Men det är viktigt. HAN måste förstå att HAN har fel!”

Den kvällen slutade det med att jag gick från matbordet. Maten var orörd och pappa hade dräpt mina argument med ord som jag inte förstod och samhällskopplingar som var alldeles för komplexa för mig att göra själv.

”Nästa gång ska gubbjäveln få igen. Nu jävlar!” kunde jag mumla för mig själv och ta mig till biblioteket nästa dag för att lära mig mer om vad pappa sa, lära mig nya ord och lära mig samhällssystemet som tycktes vara så totalt fel men verkade fungera ändå.

Till nästa middagsdebatt skulle jag ha alla ess i leken.

”Förlåt, Micke. Men jag kommer inte ihåg vad jag ville säga. Jag har börjat glömma ord, märker jag”. Pappa tittade in i mina ögon. En sorgsenhet lös igenom som jag inte hade sett i honom tidigare. De filosofiska och politiska diskussioner som vi delade så ofta hade blivit till smulor av förut så matiga brödbitar som närde vår relation och stärkte far och son. Jag började bli vuxen och vi började mötas på lika villkor. Men pappa hängde inte med längre.

Det här var innan pappa fick diagnosen Alzheimers. Mycket hade hänt i pappas liv som förstås kunde förklara glömska och brist på ork och kraft. Mormor hade nyligen dött av följdsjukdomar till Alzheimer. Pappa hade blivit pensionär. Syster och jag hade börjat söka oss ifrån hemmet och ville starta egna liv i egna lägenheter och med egna partners. Skapa våra egna familjer.

Pappa blev allt mer tröstlös och synen försämrades gradvis. Det älskade körkortet – pappas frihetsventil – lämnade han frivilligt in efter att han kör på fel sida av vägen. ”Jag hänger helt enkelt inte med längre”. Våra planer på att hjälpa mig med körkortet fick ett litet omfall. Visst var jag besviken. Till och med arg. Men något var fel med pappa. Började han bli blind?

Ungefär två månader senare, den där hösten 2007, hade mamma och pappa varit hos husläkaren. Undersökning efter undersökning tydde på en sak: Alzheimer.

Pappa och mamma samlade syster och mig. De berättade vilken diagnos han hade fått och sagt att det var tidigt påkommet. Medicinerna skulle hjälpa ett tag, men ingen visste för hur länge.

Ögonen. Pappas ögon var tårfyllda, men gav inte ifrån sig någon annan känsla än orubblighet.

”Jag kommer inte att orka så mycket som förr och kommer att glömma saker då och då. Precis som mormor. Men en sak! Hellre dör jag än att ni sätter mig på ett sådant där jävla hem! Hellre dör jag. Där mormor låg fanns ingen värdighet, ingen känsla och definitivt inget liv.”

År 2011 återfann sig pappa på avdelning som mormor dog på. Inte som besökare. Inte som dagtidspatient. Han var boende på hemmet, med grav kumulativ alzheimer.

Jag befann mig i Afghanistan och jag kände ett enormt svek mot pappa och mamma.

Nu började pappas själ dö.