Säg att ni älskar varandra varje dag

”Du ska se att det här nederlaget bara leder till något bättre, Micke”

 

Pappa visste nog att min otålighet inte nöjde sig med att vänta in lyckan i livet och det var säkert inte vad han menade heller. Ändå kunde jag inte hantera att ännu ett förhållande hade gått i stöpet.

 

Jag hade legat på mamma och pappas soffa i tre dagar, innan det var syster som såg till att jag faktiskt rörde på mig. Pappa började ge mig uppgifter och mamma var den som såg till att jag fick i mig mat ordentligt.

 

Förhållandet, sedan fem år tillbaka, hade brakat samman och kvar stod jag med lägenhet och ett gap i hjärtat som var större än ”hans” sida av sängen. Skulle jag någonsin bli kär igen!?

 

”Tror du att jag hittade mamma när jag ville ha en som mamma? Micke, ha inte bråttom.”

 

Till kaffet gav pappa mig ett av sina bästa råd.

 

”En sak ska du veta… av alla kvinnor jag har haft så är det hos mamma jag blev kvar. Det var hos mamma som allt blev rätt. Du hittar nog din man och han hittar nog dig, men låt det bara hända och när ni hittar varandra – förlåt varandra, lägg er aldrig osams och säg att ni älskar varandra varje dag.”

Mamma och pappas vansinniga kärlek

Hur fick egentligen mamma och pappa sitt förhållande att hålla? Den enkla förklaringen för pappa har alltid varit att han älskar mamma, men det måste vara något mer. Kärlek är en god grund att stå på, men för att verkligen stå en du älskar bi i alla år – då krävs det vansinne!

I vuxen ålder så kan jag reflektera över hur pappas arbete upptog väldigt mycket av hans tid. Mamma hade en väldigt stor börda, med syster och mig. Jämnåriga, som vi är, hade vi en grundsatt rivalitet om mammas uppmärksamhet. Det ledde till, kan vi säga, både gråt och dramatiska slagsmål i hemmet. Syster vann oftast.

Ibland fick mamma avlastning när syster eller jag var med pappa på hans jobb, men oftast var vi alltså hemma.

Att mamma inte röt ifrån och såg till att pappa var hemma mer frångår mitt förstånd ibland. Det funkade för dem, helt klart. Men vad fick dem att fortsätta med den här enorma ansträngningen?

Det kanske är just det som är hemligheten – att de ansträngde sig för varandra.

Ibland åkte syster, mamma och jag till pappas jobb med matlådor för att vi skulle kunna äta middagen tillsammans som en familj, då pappa jobbade natt. Det var en lång väg, minns jag. Men mamma såg till att vi alla höll modet uppe.

Pappa såg till att bjuda mamma på smått och gott, då och då. Som en mindre dejt och som om de delade en hemlighet i sin ritual av ett visst typ av plockgodis eller en viss typ av mat innan kvällens avsnitt av Dallas.

Det var små bitar av ansträngningar som gjorde att deras kärlek höll och håller än i dag.

Mamma, som är pappas ros.

Pappa, som är mammas knekt.

I ett för mig, vansinne till liv, men med enormt mycket kärlek. Mamma går varje dag till Solskiftet i Sundbyberg – demensboendet – för att ta hand om sin man och livskamrat. Det är kärlek – även när den är som mest hopplös.

Mamma och pappa är vansinnigt kära.

Bland kattguld och guldklimpar

(ljud laddas upp så snart de tekniska problemen har löst sig)

Olycklig kärlek drabbar nog alla. Mig också. Massor av olycklig kärlek.
Det kunde vara frustrerande om varven. Inte minst för att jag ibland kände mig lurad eller till och med utnyttjad ibland.

En tonårings och in på 20-åringars kärlek är bland det starkaste och samtidigt det mest ömtåliga som finns.

Den så väldigt intensiva kärleken för yngre är som en brasa på knaster. Den behöver hela tiden nytt virke för att hållas levande. Den kan också släckas väldigt snabbt igen för att snart igen börja brinna för någon annan.

Men när den väl släcks är det som om hela världen släcks med den. Så kändes det när jag gång efter gång kärat ner mig i någon äldre man som ville ha någon för stunden eller någon att visa upp för en sommar.

Pappa fick ofta plocka ihop spillrorna av en bruten liten kille som å ena sidan inte ville prata om det, men samtidigt visade med varje atom i hans kropp att han behövde få erkänsla för sina känslor och upplevelser.

Kanske var jag mer känslig än andra killar, men låt gå.

Pappa såg till att kaffet hölls varmt de kvällar jag kom hem från en dejt tidigare än planerat. Han behövde inte säga något; bara svepa med handen över ryggen på mig.

När han väl sa något kändes det både som om mitt liv var gravt missförstått, men också som att han visste vad han pratade om.

Visst fick jag mina utbrott av frustration.

”Den där killen till kattguld kan du glömma. Du ser snart att bara guldklimparna finns kvar. Sluta välj vad du tror att du förtjänar, gubben. För hitintills har du underskattat dig själv.”

För varje fel hamnar jag mer rätt.

Som låten av Svenska Björnstammen: ”Ett fel närmare rätt”

Far och mor, ni lärde mig älska utan ord

Mor och far under ett av deras första nyår Foto: Mikael Wallentin Åström

Mor och far under ett av deras första nyår
Foto: Okänd – Privat

Du är dina skärvor far och jag lär mig av dem.

I dina hallucinationer matade du din hund som du en gång hade. Nalle.

Du yrar om en flicka som du aldrig bjöd ut på dans, men som du gärna hade velat gå hem med. Du pratar om syster och mig, som om vi nyss var hitkomna. Du pratar om mor som din ros. Men sedan är du tyst i dagar, veckor, månader…

I ditt svårtolkade tal hör jag skärvorna av en lycklig man som jag omsorgsfullt sätter samman med foton från hans liv. Kittet är mammas berättelser och fasters detaljrika minne.

Mamma berättar glatt om hur hon kom till Sverige från Chile, dagarna innan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia skulle gifta sig. Stockholm blev hennes paradis och tids nog fann hon dig. En knekt, men bara hennes.

Ni kunde inte prata med varandra. Hon talade spanska och franska, men engelska eller svenska hade hon inte lärt sig ännu. Ni tragglade med kroppsspråk och fann en väg som gjorde er kärlek tålmodig och stark. Ni fann ett språk som gjorde er till paret Åström, som nu är familjen Åström.

Ni visade varandra vad ni kände, tyckte och tänkte. Det gjorde ni under hela systers och min uppväxt också. Ni behövde inte ord alla gånger. Ni kunde se in i varandras ögon och veta precis hur det stod till. Ni kunde betrakta varandra och dela bördorna obesvärat och helt utan ord.

Jag älskar er för det. Jag älskar er för att ni har lärt mig det.

När du hör Bellman tänds ett ljus i dina ögon, men du är ändå långt borta. När du hör Fred Åkerström börjar dina ögon tåras och jag håller i din hand. Vad är det du minns? Vad är det du känner?

Vårdpersonalen lägger dig omsorgsfullt i sängen. Vi stoppar om dig, som om du var ett barn. Täcket ligger tätt omkring dig. Då känner du dig trygg och din puls går ner. Jag håller fortfarande i din hand.

”Låt honom sova, Micke”, säger mor och kramar om mig.

”Kan han inte bara få dö nu?”