Mitt första år

Mikael Wallentin Åström

Mikael Wallentin Åström 1984
Foto: Chilensk myndighet

Många barn får sitt första år dokumenterat i en bok som heter något i stil med ”Mitt första år”. Jag var inget undantag.

Mitt första år begav sig under den tiden när 35 mm-filmrullar framkallades genom Aport-foto och det gällde att personen bakom avtryckaren var något sånär händig med en kamera! Blev bilden dålig fick du hoppas på ett nytt första ögonblick och fota en gång till. Sedan vänta i två veckor på att fotot var framkallat och hemskickat med post.

 

När jag bläddrade igenom boken ser jag att det var pappa som dokumenterade det första året åt mig.

För pappa handlade livet om att minnas och dokumentera. Ungefär som jag gör nu, fast med pappa.

Berättelser om hur jag kippade efter andan som liten och sjuk i Chile, på sjukhuset, gick som ett ledmotiv under min uppväxt. Bjöd jag hem en flickvän eller pojkvän kunde jag vara säker på att pappa berättade om första mötet mellan honom och mig. Hur jag med envishet och styrka greppade om hans pekfinger och vägrade att släppa taget.

Såhär i efterhand förstår jag att hans berättelser om oss handlade om stolthet och att han ville ingjuta en känsla hos alla som berörde honom att jag var en person som aldrig gav upp. Redan som liten var jag envis! Och så flikade han alltid in hur mitt första passfoto fångade kärnan av mitt väsen; rund, argsint och morgonilsk.

Pappa berättade också om den oro som infann sig under flygningen från Chile och till Sverige. Skulle jag klara av resan, trots svår sjukdom? Tänk om någon skulle komma och rycka ifrån pappa och mamma sina efterlängtade barn? Plötsligt blev rädslan att förlora oss större än livet självt. En känsla som jag hör många nyblivna föräldrar finnas sig med när deras barn föds. Så var det för pappa och mamma.

Jag behövde aldrig tveka på mamma och pappas kärlek när syster och jag växte upp. Mina föräldrars barnlängtan hade präglat deras tillvaro liksom en svältande känner hunger. Det var inte förrän vi landat på Stockholm Arlanda, en kall decemberkväll 1984, som längtan lät sig bero. I Sverige var vi säkra och här väntade osinliga mängder kärlek och tålamod.

Favoritmat som liten

Favoritmat som liten

Mikael i spjälsäng

Mikael i spjälsäng

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

 

 

Annonser

Mamma och pappas vansinniga kärlek

Hur fick egentligen mamma och pappa sitt förhållande att hålla? Den enkla förklaringen för pappa har alltid varit att han älskar mamma, men det måste vara något mer. Kärlek är en god grund att stå på, men för att verkligen stå en du älskar bi i alla år – då krävs det vansinne!

I vuxen ålder så kan jag reflektera över hur pappas arbete upptog väldigt mycket av hans tid. Mamma hade en väldigt stor börda, med syster och mig. Jämnåriga, som vi är, hade vi en grundsatt rivalitet om mammas uppmärksamhet. Det ledde till, kan vi säga, både gråt och dramatiska slagsmål i hemmet. Syster vann oftast.

Ibland fick mamma avlastning när syster eller jag var med pappa på hans jobb, men oftast var vi alltså hemma.

Att mamma inte röt ifrån och såg till att pappa var hemma mer frångår mitt förstånd ibland. Det funkade för dem, helt klart. Men vad fick dem att fortsätta med den här enorma ansträngningen?

Det kanske är just det som är hemligheten – att de ansträngde sig för varandra.

Ibland åkte syster, mamma och jag till pappas jobb med matlådor för att vi skulle kunna äta middagen tillsammans som en familj, då pappa jobbade natt. Det var en lång väg, minns jag. Men mamma såg till att vi alla höll modet uppe.

Pappa såg till att bjuda mamma på smått och gott, då och då. Som en mindre dejt och som om de delade en hemlighet i sin ritual av ett visst typ av plockgodis eller en viss typ av mat innan kvällens avsnitt av Dallas.

Det var små bitar av ansträngningar som gjorde att deras kärlek höll och håller än i dag.

Mamma, som är pappas ros.

Pappa, som är mammas knekt.

I ett för mig, vansinne till liv, men med enormt mycket kärlek. Mamma går varje dag till Solskiftet i Sundbyberg – demensboendet – för att ta hand om sin man och livskamrat. Det är kärlek – även när den är som mest hopplös.

Mamma och pappa är vansinnigt kära.

Barmhärtigheten ska segra

Där står far i mitten av arenan. Alzheimers labyrint omformas var dag till ett Colosseum. På läktaren sitter de värsta av livets minnen och frustar blodtörstigt åt sin härskare som äger dem att pina min far.

På härskare Alzheimers högra sida ligger fars livsglöd. Den ligger i en silverskål. Den hålls ännu vid liv. Den ägs av härskaren som när sig av den. Den glöder som starkast när spelen börjar.

Demon efter demon skickas in på arenan. Men far är förvirrad. Han förstår inte att kampen handlar om att låta sig nedkämpas och inte nedkämpa. Först när far är nedkämpad återfår han sin livsglöd i ett andra uppvaknande. Livsglöden är då hans och härskarens labyrint förintas. Härskare Alzheimer förgörs.

På härskare Alzheimers vänstra sida ligger en skål i guld, till bredden fylld med barmhärtighet. När härskaren förgörs och riket ligger i ruiner ska far vakna upp. Omkring honom strålar hans vackraste dagar och framför sig ska han se de två skinande skålarna i silver och guld.

Skålarna bärs fram till far av två väsen med sex vingar var. Med två vingar täcker de sina ansikten. Med två vingar täcker de sina fötter och med två vingar flyger de.

”Glädje! Glädje!” sjunger alla omkring far.

Far ska då låta sig släcka sin livsglöd i silverskålen med barmhärtigheten från guldskålen.

I hans tredje uppvaknande får han vila ut.

Ett liv är ett liv – även ett fågelliv

Pappa och mamma fick stå ut med diverse djur som deras son plockade hem.
Grodor, ödlor, ormar, spindlar, möss och en och annan skadad fågelunge.
I Roslagen fann jag kärleken till Johan I under sommarlovet. Johan I, gråsparv af Ekroth, blev min följeslagare den där sommaren i Roslagen.

Namnet fick han efter att jag nästan hade trampat på honom i grannarnas trädgård. Det svaga pipet bröt av oss barn som lekte ta-fatt med katterna under den stora eken. Katter som avskydde barn, för övrigt.

Det blev ett tacksamt avbrott från klösande katter när jag gick ner på knä för att se närmare på honom.

Den lilla kroppen hade burrat upp sig till en fjäderboll. Johan I påminde mer om ett påskpynt än en gråsparv. I eken fanns boet som jag klättrade upp för att titta på. Där fanns inga sparvar eller ägg kvar. Hade katterna ätit upp ungarna och ungarnas föräldrar?

Johan I hade problem med att ge vittnesmål och jag beslutade mig för att adoptera den grå tussen och bära hem honom till mina föräldrar som satt och drack kaffe på verandan.

”Micke, det där är en vild fågel och vi kan inte göra mer än att kanske ta den till en veterinär eller kontakta viltvårdaren.”

Pappa var rationell, som vanligt. Eller sa han det i ren självbevarelsedrift? Han sökte kanske en utväg för att inte hamna med en gråsparv i lägenheten i stan!? Nog skulle han bli den som skötte spillet, så att säga.

”Det är en gråsparv. HAN heter Johan I af Ekroth. JAG är hans pappa nu.”

Pappa gav mig en lång och trött blick under lugg. Träden spelade sina lövsymbaler, medan pappas sockerbit smälte under omsorgsfull och eftertänksam omrörning i hans kopp med fat. Syster satt bredvid och stålsatte sig med mig. Lillasyster min.

”Han blir ju kattmat annars, pappa!? Han kommer ju DÖ! DÖÖÖÖ!”

Syster visste vilka argument som bet på en stockkonservativ pappa med ett varmt hjärta för svaga individer.

I veckor satt syster och jag varje dag och matade den lilla ungen med diverse insekter och mask. Pappa hade förstås en bok om det hela på lager som han tvingade mig läsa in mig på och hade förhör på kritiska punkter om fågellivet.

Sådan var pappa. Inget skulle höftas eller lämnas åt slumpen. Ett ansvar ska omhändertas med största respekt och i synnerhet om det gäller liv – även djurliv.

Johan I hoppade efter mig vart jag än gick på tomten. Det var Johan I och jag. Nobelt, ädelt och vi skulle utföra stordåd tillsammans.

Men veckorna gick och sommarlovet gick mot sitt slut. Bilen packades och vi satte in oss i familjens Volvo med blå metalliclack. På väg mot Stockholm. Men Johan I fanns inte med i bilen.

Pappa hann inte mer sätta in nyckeln i tändningslåset innan två barn i baksätet började storgråta och förklara hungerstrejk om inte Johan I fick följa med oss till stan. Kanske mest jag. Syster grät ikapp i ren sympati för saken.

Johan I adopterades av hela familjen Åström nu. I bilen satt han på min axel hela vägen hem. Det här var underbart. Det var vänskap in i döden!

Det här var början på slutet för Johan I.

Johan I blev en knapp sommar gammal. I min iver att ge honom ett varmt välkomnande till storstaden fick han mosade hallon och lite potatismos. Tyvärr klarade Johan I:s mage inte av den dieten.

Ovetandes om att Johan I:s mage började svälla gick jag och lade mig.

Morgonen grydde och jag kom in till köket där pappa satt med en tändsticksask framför sig. Han tittade ner i bordet och bad mig att sätta mig ner. Köksklockan tickade orolig och jag visste väl hur det stod till, men som en sexåring ville jag helt enkelt inte erkänna det.

”Micke, jag måste tyvärr säga att Johan I gråsparv af Ekroth har dött. Han dog en lycklig död på potatismos och hallon, men han klarade inte av det. Hur vill du begrava honom?”

”Under en Ek.”

Där låg Johan I gråsparv af Ekroth i sin kista och mot sin sista vila med magen full av hallon och potatismos. Pappa körde mig till en ek. Pappa grävde en fågelgrav och pappa hjälpte mig att hitta passande blommor till graven.