Allt jag ville

Det gick en gräns för din lojalitet och pliktkänsla. Den drogs när du inte längre orkade vara närvarande. Den var som skarpast när du inte orkade lyssna eller förstå. Gränsen för dig var nådd när du kände hur du försummade oss.

Bot och bättring kom först efter att du erkänt dig uttjänt. Du såg det som en svaghet först, men såg det sedan för den baksida av medaljen som det faktiskt var. Men pliktens glans lockade dig ändå,  för det var sådan du var.

Vi målade,  skrev och pysslade hemma. Din kärlek tog vi inte miste på, men ibland kändes allt inte nog.

Du slets mellan plikt och kärlek. Det tärde dig. Jag såg det. Ändå krävde jag all din uppmärksamhet och all din erkänsla. Du slets mellan förväntan och ditt faktiska ansvar. Jag var både orättvis och oförstående…

Men, pappa… du räckte till för oss alla. Ibland var bara mitt ego större än ditt hjärta. Förlåt.

Annonser

Samla på möten

Jag förstår pappas glädje över sina möten med nya bekanta.

Varje samtal och möte har alla blivit till en ny oväntad tanke i en ny oväntad koppling. Jag utmanas. Jag utvecklas.

”Samla på möten, Micke”, brukade pappa säga och fortsatte med att det bara är i möten med andra som vi får reda på vårt sanna jag.

… det har börjat bli en vacker samling möten. Speciellt efter Göteborg.

Sanning och konsekvens

Tungan var svullen efter att ha blivit stungen av sanningen.

Jag hann snava på första stavelsen och andra och tredje innan jag fann lögnen vara balsamet för min trängda verklighet.

Och där satt far; besviken över lögnen och arg över sanningen.

– Vad du än tror förlåter jag dig och du kommer vet vad du ska göra för att rätta till det. Men du är fostrad bättre än att behöva bli desperat nog att ljuga. Lågt, Micke. Riktigt lågt.

– Skulle du bli mindre arg om jag berättade hur det var då!?

– Nej, men jag skulle hjälpa dig att ställa det hela till rätta. Nu förtjänar du ingen hjälp alls.

Att alltid finnas till

Att sätta någon annans behov framför sina egna är ädelt och ibland etiskt riktigt.

Är du förälder ses det annars ädla som något självklart, när det kommer till dina barns behov framför dina egna.

Men ingenting är självklart, egentligen.
Det är förutsättningslös kärlek som pappa och mamma har visat och visar när de gör och gjorde vad som ses som så självklart – att alltid finnas till för syster och mig.

Vilket jobb och vilken fantastisk gåva.

Glömma att en glömmer

Jobbet hade i dag personaldag. En briljant föreläsare, Jenny Åkerman, pratade om vår fantastiska hjärna och hur vi kan använda den för  att utveckla oss själva.

Några lärdomar var bland annat att vi känner oss förvirrade precis innan vi lär oss något nytt. När vi är tonåringar kopplar hjärnan helt annorlunda än när en vuxen tänker och därför lär vi oss på olika sätt genom hela livet.

Våra tankebanor blir till tankevanor, berättar Jenny. Invanda mönster är bra när vi vill ha samma resultat, men när vi vill utvecklas gör vi det bäst genom att ställas inför nya problem.

Sedan kom vinkeln om minnet. Den normala glömskan och den sjuka glömskan. När Jenny tog exemplet om att glömma någons namn har vi ett typ av förhållande till det som säger att det tillhör normalbilden. Men vad händer när någon vi älskar glömmer bort en helt? Den onormala glömskan.

Det skar som exploderat glas i mig av minnen när pappas tomma blick mött mig. Varje synapsdamm fräste till av ett svidande magplask och elchocken sökte sig till ryggmärgen som födde enormt obehag och en känsla om behovet av att fly uppstod kort.

Jag satt förstås kvar. Sökte igenom mina minnesraster och kodade av de bästa minnena jag kunde få fram i alla de mentala palats som jag skapat för vart och ett av dem.

I de mest förgyllda rum satt pappa och täljde mig barkbåtar. I biblioteket satt han och läste högt ur Pelle Svanslös och på borggården stod han med sina närmaste vänner.

Hjärnan är fantastisk. Men den glömmer att du glömmer ibland. Är det normalt eller inte normalt? Det kan nog bara våra närmaste svara på.

Pappas omgivning – vi – upptäckte att något var fel tidigt. Därför fick vi också några extra år med honom – som han en gång var.

Nu finns han i mina palats.

Den enkla frukosten

”Vad ska du göra i morgon då?”

Pappa satte sig på sängkanten och klappade mig på pannan medan jag lekte med fingrarna och funderade över svaret.

I pojkrummet hade jag tapeter med grön och blå färgstänk över sig. Det såg ut som en ”spykula”, med sitt spräckliga landskap på väggarna. En av skarvarna hade jag börjat pilla upp precis bakom madrasskanten. När pappa hade kommit in för att stoppa om mig hade jag lagt en kudde mot väggen, som för att dölja mitt självtröstande pill på väggen.

Pappa hade åkt hem under en rast. Han jobbade en gång för länge sedan som ambulerande utryckningsväktare. Radion skränade till då och då, med en lätt notis från pappas sida.

”Jag måste tillbaka ut snart, men jag kommer tillbaka när du ska till dagis igen. Vill du säga att pappa kommer nu? Säg ‘kom’ efter bara.”

”Jag vill att du ska stanna.”

Pappas blick såg besviken men ändå glad ut. Han kramade om mig hårt. Stoppade om mig med täcket tätt omkring mig och pussade mig på pannan.

”Jag är snart hemma, Micke. Då kan vi dricka varm choklad tillsammans.”

Pappa gick… och jag pillade på tapeten intill dess att jag somnade. På morgonen hade mamma dukat fram frukost och där satt pappa, med varsin kopp varm choklad.

Vad jag inte visste då, men som jag vet i dag är att pappa jobbade till 03 den natten. Han åkte hem och sov och klev sedan upp för att äta frukost med syster och mig. Han måste ha varit helt utkörd.

Min älskade far…

Lär mig leva

Jag kan känna det i tiden som går;  liderligt mot en ny cykel slår den i all den tvekan som jag fostrats till att bortse ifrån.

Livet ska levas och aldrig överlevas. Den ska vinnas i en jämn kamp och aldrig övervinnas genom övermod.

Känslor, människor och upplevelser ska drabba en som lyckosamma olyckor – lika motsägelsefulla, som just så.

I din fåriga hy kan jag se hur du givit dig hän lyckan. I dina valkiga händer känner jag hur du har slitit för din kärlek.
I din spruckna röst kan jag höra hur du tagit ton för din plats i livet.

… Utan tvekan, ånger eller förljugenhet.

Pappa, hur gjorde du?