Glömma att en glömmer

Jobbet hade i dag personaldag. En briljant föreläsare, Jenny Åkerman, pratade om vår fantastiska hjärna och hur vi kan använda den för  att utveckla oss själva.

Några lärdomar var bland annat att vi känner oss förvirrade precis innan vi lär oss något nytt. När vi är tonåringar kopplar hjärnan helt annorlunda än när en vuxen tänker och därför lär vi oss på olika sätt genom hela livet.

Våra tankebanor blir till tankevanor, berättar Jenny. Invanda mönster är bra när vi vill ha samma resultat, men när vi vill utvecklas gör vi det bäst genom att ställas inför nya problem.

Sedan kom vinkeln om minnet. Den normala glömskan och den sjuka glömskan. När Jenny tog exemplet om att glömma någons namn har vi ett typ av förhållande till det som säger att det tillhör normalbilden. Men vad händer när någon vi älskar glömmer bort en helt? Den onormala glömskan.

Det skar som exploderat glas i mig av minnen när pappas tomma blick mött mig. Varje synapsdamm fräste till av ett svidande magplask och elchocken sökte sig till ryggmärgen som födde enormt obehag och en känsla om behovet av att fly uppstod kort.

Jag satt förstås kvar. Sökte igenom mina minnesraster och kodade av de bästa minnena jag kunde få fram i alla de mentala palats som jag skapat för vart och ett av dem.

I de mest förgyllda rum satt pappa och täljde mig barkbåtar. I biblioteket satt han och läste högt ur Pelle Svanslös och på borggården stod han med sina närmaste vänner.

Hjärnan är fantastisk. Men den glömmer att du glömmer ibland. Är det normalt eller inte normalt? Det kan nog bara våra närmaste svara på.

Pappas omgivning – vi – upptäckte att något var fel tidigt. Därför fick vi också några extra år med honom – som han en gång var.

Nu finns han i mina palats.

Annonser

Mitt första år

Mikael Wallentin Åström

Mikael Wallentin Åström 1984
Foto: Chilensk myndighet

Många barn får sitt första år dokumenterat i en bok som heter något i stil med ”Mitt första år”. Jag var inget undantag.

Mitt första år begav sig under den tiden när 35 mm-filmrullar framkallades genom Aport-foto och det gällde att personen bakom avtryckaren var något sånär händig med en kamera! Blev bilden dålig fick du hoppas på ett nytt första ögonblick och fota en gång till. Sedan vänta i två veckor på att fotot var framkallat och hemskickat med post.

 

När jag bläddrade igenom boken ser jag att det var pappa som dokumenterade det första året åt mig.

För pappa handlade livet om att minnas och dokumentera. Ungefär som jag gör nu, fast med pappa.

Berättelser om hur jag kippade efter andan som liten och sjuk i Chile, på sjukhuset, gick som ett ledmotiv under min uppväxt. Bjöd jag hem en flickvän eller pojkvän kunde jag vara säker på att pappa berättade om första mötet mellan honom och mig. Hur jag med envishet och styrka greppade om hans pekfinger och vägrade att släppa taget.

Såhär i efterhand förstår jag att hans berättelser om oss handlade om stolthet och att han ville ingjuta en känsla hos alla som berörde honom att jag var en person som aldrig gav upp. Redan som liten var jag envis! Och så flikade han alltid in hur mitt första passfoto fångade kärnan av mitt väsen; rund, argsint och morgonilsk.

Pappa berättade också om den oro som infann sig under flygningen från Chile och till Sverige. Skulle jag klara av resan, trots svår sjukdom? Tänk om någon skulle komma och rycka ifrån pappa och mamma sina efterlängtade barn? Plötsligt blev rädslan att förlora oss större än livet självt. En känsla som jag hör många nyblivna föräldrar finnas sig med när deras barn föds. Så var det för pappa och mamma.

Jag behövde aldrig tveka på mamma och pappas kärlek när syster och jag växte upp. Mina föräldrars barnlängtan hade präglat deras tillvaro liksom en svältande känner hunger. Det var inte förrän vi landat på Stockholm Arlanda, en kall decemberkväll 1984, som längtan lät sig bero. I Sverige var vi säkra och här väntade osinliga mängder kärlek och tålamod.

Favoritmat som liten

Favoritmat som liten

Mikael i spjälsäng

Mikael i spjälsäng

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

 

 

Foton blir det trogna minnet

När pappa flyttade in på demensboendet Solskiftet, i Sundbyberg, var det viktigt att han skulle få känna sig omgiven av vad han älskade. Det visuella var det som var enklast att ordna. Mamma och pappa hade valt foton med omsorg tillsammans – redan innan pappa började gå närmare döden och från vettet. Till dem kan jag alltid se och minnas tiden av och med styrka.

I dag förstår jag bättre vad pappa menade med vikten av foton när jag fick min första riktiga systemkamera en jul år 2003: ”Foton är till för oss utan minne och en påminnelse för oss med skenbara minnen”.

– Vi ska minnas ett ögonblick så troget som möjligt. Jag ska minnas pappa så troget som jag förmår.

Kollage, bengt, åström

Kollage i pappas rum på Solskiftet i Sundbyberg

Stugan - mor och far Foto: Privat

Kolonistugan – mor och fars oas i Sundbyberg.
Foto: Privat. Inom Solskiftet i Sundbybergs ägo.

Envishet är en dygd

Ett barn gör som vuxna gör, inte som barnet blir lärt. Det var väl ofrånkomligt att jag just därför blev den envise individ jag är i dag, med en pappa som var precis likadan.

Pappas ständiga pillande med frimärken, myntsamlingar och tavelköp låg som ett ledmotiv under hela min uppväxt. Samlandet i sig bidrog till pappas ständiga lärande av språk och historia. Vad stod det egentligen på mynten och frimärkena?

Det var en nötning av tålamodet som pappa egentligen inte hade något större utrymme för, men envisheten fanns där. Till varje pris skulle koderna dechiffreras till begripligheter.

Bok efter bok plöjdes, pärm efter pärm med frimärken färdigställdes i kompletta samlingar. Expert efter expert kontaktades. Tavla efter tavla konstnärsbestämdes och mynt efter mynt fann sin rätta plats i karaktär, präglingsperiod och syfte.

Pappa stod inte ut med att inte veta eller att inte förstå. Han gjorde verkligen allt han kunde för att övervinna varje hinder som kunde överkommas med en stor portion tid i böcker eller samtal – envishet.

För pappa var det därför inte konstigt att pressa mig till samma gränser som sig själv, när han såg att möjligheterna fanns inom räckhåll.

Åtskilliga läxförhör i köket slutade ofta med att jag uppgivet proklamerade att jag skiter i allt. Åtskilliga gånger stängde pappa dörren om oss och fortsatta nötningen av mitt tålamod tills dess att jag dechiffrerat mina egna koder till begripligheter. Tills jag förstod och mindes.

Det var inte många av mina vänner som hade det som jag. Jag förstod snart att pappas pedagogik avvek en smula. Jag kallade det för tortyrliknande förhör. Mina lärare kallade det för engagemang.

Med tiden fann jag egna metoder att snabbare arbeta in stora mängder information och pappa och jag kunde ha minnestävlingar om vem som kunde minnas flest detaljer i en text, en historieskrivning eller memorera detaljer i ett rum eller personer. Allt gick att koda, dechiffrera och minnas. Det var envisheten som drev på.

Nackdelen var förstås att två envisa personer som vill dra åt olika håll snart börjar konkurrera. Blanda i stolthet också och du får dumhet.

Under några tillfällen kunde pappa och jag argumentera till leda.

Ingen av oss ville vika sig för den andre. När det ville sig illa kunde det gå veckor för en diskussion att ta slut eller återupptas. För när dumheten blev som störst kunde vi hantera varandra med tysthet. Vi vägrade ut varandra, helt enkelt.

Vad som tillsist fick oss att börja prata igen var när vi inte längre mindes varför vi en gång tystnade. Det dröjde nog så snart innan vi befann oss på ruta ett igen.

Den där metoden nöttes bort med tiden och vi närmade oss varandra med mer förståelse för varandras olikheter. Men när jag minns de här stunderna märker jag att det var våra likheter som fick oss att strida och likheterna som också fick oss att ha överseende med varandra, med tiden.

Min största lärdom av envishet är att jag klarar mer än jag tror. Det går hand i hand med att vara stridbar för min sak, intill dess att saken döms av och jag ställs inför fullbordat faktum. Då är det bara att sadla om envisheten och rida ut beslutet efter bästa möjliga förmåga.

Precis som pappa.