Påsk med musik

De här soliga dagarna som påsken tycks bjuda på kommer ägnas åt min absoluta favoritsyssla: kaffe på balkongen med något rispigt itunes-spår av Billie Holiday. Här delar jag pappas användning av musiken som ett njutningsmedel och tid för reflektion.

Till påsken tar jag med mig dator och delar koppen kaffe med pappa på Solskiftet i Sundbyberg.

Pappa kunde berätta om artisternas högfunktionella musicerande, men dysfunktionella privatliv. Han gav inte mycket för skvaller utan litade till musikernas egna berättelser för allmänheten eller framgrävda dagböcker som hade blivit till bestsellers med åren.

Ja, jag kan sakna de stunderna… Å andra sidan finns det nog inte mer av artisternas liv att tillägga för pappa. Det duger nog bra med musik och kaffe då.

Pappa hade en stark fascination för starka kvinnliga förmågor med en egen röst. Monica Zetterlund och Ella Fitzgerald är två andra musiker, jämte Billie Holiday som pappa spelade för mig ofta.

Jag spelar dem allt oftare i dag.

Har jag tur kanske pappa trummar med?

Det är faktiskt så att musik kan locka fram minnesraster som ligger djupt begravda under Alzheimers bråte och svårmod. Vem vet vilken del av pappa jag kan få ta del av och lära känna? Om inte – har vi ändå haft en fin sittning tillsammans.

Om du har din pappa i livet eller har någon som du ser som din pappa nära dig – gör något tillsammans med honom som han gillar i påsk.

Annonser

Inte ett ord fick slippa ut

När jag tänker på det var pappa en av mina bästa vänner.

På vägen hem från jobbet i dag, på tunnelbanan, satt en pojke och viskade hemligheter i sin pappas öra. De log åt varandra och tittade på kvinnan framför dem – hans älskade och pojkens mamma. Pappa och son tittade finurligt på varandra och satte sina pekfingrar på varandras munnar. Inte ett ord fick slippa ut!

Jag befann min plötsligt i sjuksängen och pappa ville ge mig frisk luft. Han klädde på mig varsamt och kände på min panna hur febern var. Halsduken åkte på. Våren hade precis nått Sundbyberg och det var lite kyligt även fast solen värmde skönt mot kinderna.

Ängarnas grönska hade börjat komma ifatt de leriga plättarna som blev färre och färre för varje vårdag som gick. Knopparna hade börja brista och skogen var inte längre så mörk och läskig som den hade varit under vintern. Om några veckor skulle den bli en del av min lekplats.

”Frisk luft behöver alla!” konstaterade pappa och visade mig ner till parken i närheten av där vi bodde på skvadronen. Jag minns inte vad vi lekte eller om vi lekte över huvud taget, men jag minns att pappa hela tiden kände på min panna och såg till att jackan var ordentligt stängd.

Det blev lunch och pappa tittade finurligt på mig. Sedan satte vi av i bil mot centrala Sundbyberg där Clock – den svenska hamburgerkedjan – fanns.

”Det här blir vår hemlighet i dag. Inte ett ord får slippa ut, Micke!”

Pappa la sitt pekfinger mot mina läppar och jag mitt pekfinger mot hans läppar.

Hamburgaren minns jag inte mycket av, däremot den Bamsefigur som jag hade fått med maten. Jag fick vargen.

Eftersom det var en hemlighet fick jag vänta med att leka med figuren i några dagar. Vi lade den i en av skrivbordslådorna som pappa hade hjälpt mig att inreda med med en liten filt från systers dockskåp och en axelvadd från en av pappas avlagda kostymer som fick tjäna som kudde åt vargen.

”Den får sova där, tills vi väcker den om några dagar. Schyyyy.”

Pappa stängde lådan försiktigt.

Pojken på tunnelbanan skrattar och säger att han har en hemlighet åt sin mamma också. Pappan bär över sonen till en hjärtlig kram av sin mamma. Hon lutar nyfiket sitt öra mot sin sons kupande hand. Mamman skrattar till och hyschar sig själv med sin sons pekfinger mot sina läppar.

För några år sedan satt jag med pappa och pratade om min uppväxt. Han i fåtöljen och jag i soffan. Det var när pappa började insjukna synligt, men när han ännu hade förstånd och sinne nog att hålla igång ett samtal i alla fall.

”Pappa, minns du våra små hemligheter när vi hade varit på Clock eller när vi hade varit på museum och inte alls gjort vad vi skulle i affären? Minns du!?”

Pappa tittade på mig finurligt och log med ett snett leende. Så sa han:
”Passa på att berätta några hemligheter nu när du har en pappa som ändå glömt bort hur han skvallrar.”

Jag la pekfingret mot mina läppar och pappa sa:
”Du kan nog hålla hemligheter bra själv nu.”

Mamma och pappas vansinniga kärlek

Hur fick egentligen mamma och pappa sitt förhållande att hålla? Den enkla förklaringen för pappa har alltid varit att han älskar mamma, men det måste vara något mer. Kärlek är en god grund att stå på, men för att verkligen stå en du älskar bi i alla år – då krävs det vansinne!

I vuxen ålder så kan jag reflektera över hur pappas arbete upptog väldigt mycket av hans tid. Mamma hade en väldigt stor börda, med syster och mig. Jämnåriga, som vi är, hade vi en grundsatt rivalitet om mammas uppmärksamhet. Det ledde till, kan vi säga, både gråt och dramatiska slagsmål i hemmet. Syster vann oftast.

Ibland fick mamma avlastning när syster eller jag var med pappa på hans jobb, men oftast var vi alltså hemma.

Att mamma inte röt ifrån och såg till att pappa var hemma mer frångår mitt förstånd ibland. Det funkade för dem, helt klart. Men vad fick dem att fortsätta med den här enorma ansträngningen?

Det kanske är just det som är hemligheten – att de ansträngde sig för varandra.

Ibland åkte syster, mamma och jag till pappas jobb med matlådor för att vi skulle kunna äta middagen tillsammans som en familj, då pappa jobbade natt. Det var en lång väg, minns jag. Men mamma såg till att vi alla höll modet uppe.

Pappa såg till att bjuda mamma på smått och gott, då och då. Som en mindre dejt och som om de delade en hemlighet i sin ritual av ett visst typ av plockgodis eller en viss typ av mat innan kvällens avsnitt av Dallas.

Det var små bitar av ansträngningar som gjorde att deras kärlek höll och håller än i dag.

Mamma, som är pappas ros.

Pappa, som är mammas knekt.

I ett för mig, vansinne till liv, men med enormt mycket kärlek. Mamma går varje dag till Solskiftet i Sundbyberg – demensboendet – för att ta hand om sin man och livskamrat. Det är kärlek – även när den är som mest hopplös.

Mamma och pappa är vansinnigt kära.

Härskare Alzheimers labyrint

Pappa Bengt Åström, precis innan han blev som mest sjuk i Alzheimer. Foto: Mikael Wallentin Åström

Pappa Bengt Åström Foto: Mikael Wallentin Åström

Att prata om pappa är som att prata om en levande död.

Varje gång jag pratar med mamma i telefonen inleds samtalet alltid med att ”pappa är som vanligt”. Det där ”vanligt” innebär att han drar i sin sele, som ska hålla honom kvar i rullstolen. Han rycker till då och då mumlar något som ingen förstår. Hans blick är tom. Ogenomtränglig och kall.

Han som sitter i stolen är inte pappa, men är det ändå. Ibland går det flera veckor innan jag tar mig för att besöka pappa. Besöken blir allt glesare i takt med att hans person har försvunnit in i Alzheimers labyrint.

Härskaren är hämndlysten och en egoist. Den när sig på minnen och kärlek. Den äter av sin fånge tills det bara finns dött kött kvar. Härskaren hämnas för det som den själv gick miste om – allt det som var ett liv.

Pappa finns där inne, någonstans. Irrandes omkring i den väldiga labyrinten som är hans fängelse och sjukdom. Väggarna omkring honom har målningar av minnen, som ett efter ett plockas ner av Alzheimer. Till en början smetades delar av målningarna ut. Nu försvinner dem helt.

Det är ett rån. Det är en stöld. Det är ett mord.

Då och då finner pappa en ljusglimt och tar sig mot det. Det är då han kan skratta till och känna igen en person. Mamma – hans ros, inte minst. Men, snabbt lägger Alzheimer – hans härskare – nya murar omkring honom. Labyrinten ändras om och den väg han lärt sig hitta ut genom finns inte längre kvar.

Den tomma blicken är inte pappa. Det är en vilsen mans blick. Är det så vi ser ut när vi inte hittar ut ur våra labyrinter?

Inom mig kokar det av ilska. Hur kan värdighet existera om människan inte längre existerar?

När ingen såg viskade jag en dag i pappas öra: ”Pappa, hör du mig? Det är din son, Micke. Snälla gå mot min röst. Snälla, bara för ett tag! Snälla…”

Jag vet inte om jag väntade mig ett mirakel. Att pappa skulle hitta ut ur Alzheimers labyrint. Omfamna mig och vara pappa igen.

Jag skulle vara den bästa sonen. Jag skulle vara hans bästa vän och vi skulle ha det som förr igen – om än bara för ett tag. När jag blev ledsen, skulle han trösta mig. Hans armar skulle skapa ett vi och världen omkring skulle vara ett dem. Han skulle sedan ta ett steg tillbaka och le. Jag har blivit vuxen, men behöver gubben ändå.

Jag saknar honom. Varje dag. Jag behöver honom ännu och det gör så fruktansvärt ont.

”Hela rummet var kräkit!”

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

Utanför daghemmet Midgård, i Sundbyberg, klättrade Lill-Niklas och jag upp i ett av träden bakom de rosa lusthusen på gården. En perfekt sommardag, i perfekt klätterhöjd i ett träd som bar några vindruvsliknande bär på sig. Det blev fyllefest för en femåring med resultatet: nervvrak till föräldrar.

De stora klasarna med bär tyngde de yttersta grenarna rejält. Mörka och saftiga.

”De är goda. Smaka, Micke!”

Lill-Niklas höll fram en näve med bären och jag prövade några stycken. Det måste ha varit en angenäm smak, för jag tog några till och några till och några till…

Lekstunden började rundas av. Maggan och Mimmi, två av våra fröknar, kallade in oss för vilostund.

Jag minns att jag gick mot Lovis madrass med rosa överdrag på. Men jag fick ingen styrsel på benen. Istället snubblade jag omkull och började krypa okontrollerat mot min sovplats. Rummet började snurra och jag minns en doft av rengöringsmedel som golvet nyligen hade svabbats med.

Kräket kommer  oväntat. Det står som en lila kaskad ur munnen på mig och rakt över min andra gruppkompis Nathalies madrass, med samma rosa överdrag. Maggan tar tag i mig och springer med mig till badrummet. Därifrån är det svart och jag minns inte mer förrän jag kommer till S:t Görans sjukhus.

De vindruveliknande bären visade sig vara övermogna fläderbär. I det pulserande solskenet hade de börjat jäsa och effekten blev delvis en lätt typ av alkohol, men också att det var rent olämpligt för en femåring med god aptit att äta dem klasvis.

”Din son har blivit förgiftad!”

Maggan når pappa på jobbet. Han har i efterhand berättat att han trodde det värsta och att han nu skulle förlora mig. Trafikregler fanns det inga och nerverna låg precis under ytan.

Den trogna Saaben, i blå kaross, satte av mot S:t Görans sjukhus, dit jag hade fått åka ambulans. Jag grämde mig över att inte minnas själva resan. Bara det ett trauma i sig – att inte få vara med när det händer!

Jag sitter på en brits med brun galonklädsel. En sjuksköterska med brunt uppsatt hår sticker mig i fingret för att ta blodprov. Hennes fingrar ser ut som små korvar. Det luktar som i en tandläkarmottagning.

Hon frågar flera gånger om jag är rädd för att kräkas.

”Nej, jag är en stor pojke nu och kan kärkas massor!” svarar jag muntert.

Det här minns jag allt för väl. Det här ÄR ett trauma.

Sjuksköterskan ger mig något vitt att dricka. Det ser ut att vara mjölk, men det smakar surt.

”När du behöver kräkas måste du kräkas i den här” säger sjuksköterskan vänligt och pappa tar emot skålen i kartong och håller den under min haka.

Nu väntar vi bara. Jag tittar ner i det gula linoleumgolvet och pappa klappar mig lätt på ryggen.

”Lilla gubben, så du skräms.”

Det känns som om huvudet ska explodera och ytterligare en lila pelare av kräks forsar ur min lilla kropp. Pappa håller om mig hårt. Hans skjorta får fläckar på sig och jag skriker ut förlåt för att jag smutsar ner honom. Jag gråter. Kräks. Gråter. Kräks. Kunde ingen få stopp på det!?

Jag försöker slita mig loss, men pappa håller mig väldigt hårt nu.

”Så, ja…. Kräks lite till så kommer du snart att må bättre, gubben.”

Nästa minne av sjukhusvistelsen är att pappa och jag ligger på en sjukhussäng.

Han klappar mig omsorgsfullt på kinden och pussar mig på pannan. Mamma sitter bredvid med lillasyster.

”Du kräktes jättemycket! Hela rummet var kräkit!” säger syster stolt och återberättar hur hela kaskadkräkningen hade fått alla att behöva vila med småbarnen – de under fem – och att personalen fick trösta alla som var oroliga och nerkräkta.

Jo, nog var hon ett stöd alltid, syster. På sitt vis.

”Här. Jag tog med din nalle, Picke.”

Picke. Syster kunde inte säga Micke och det blev därför Picke.

Pappa tar emot nallen och jag ligger matt i hans famn.

”Lilla gubben. Det blir inga fler bär från det där trädet.”

Pappas röst är nästan viskande, men stabil och ärlig.

”Det var ju vindruvor?”

”Nej, Micke. Det var fläderbär. Det som hände dig var det som hände med Emil i Lönneberga. När Emil och Griseknoen blev fulla. Kommer du ihåg?”

Som av en händelse visades VHS-bandet för mig. Säkerligen i ett pedagogiskt syfte.

Det var mysigt i pappas famn, med nallen i sängen, med syster som pratade kräk och mamma som pussade på oss alla en hel dag. Två dagar senare hade min lilla kropp återhämtat sig och nalle och jag fick åka hem.

Pappa fanns med mig varje dag efter jobbet och mamma vid min sida hela tiden.

Maggan, på Midgårds daghem, sågade senare ner fläderträdet.

Pappa i limbo

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg Foto: Mikael Wallentin Åström

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg
Foto: Mikael Wallentin Åström

Steget genom dörrarna till den bekanta vårdinrättningen smulade sönder mina tankar om värdighet. Här fanns inget annat än förvaring. ”Hem” ville jag inte kalla det. Det var här vi hade satt honom, alltså. Vilket straff. Vad hade han gjort för fel?

Entrén bjöd på alkogelsdimma där väggarna pryddes med tavlor som ska ha en lugnande effekt.

Ett midsommarmotiv med en glad familj kring midsommarstången och i bakgrunden den obligatoriska faluröda stugan som ska ingjuta trygghet och stabilitet; en typ av manifestation av att ”här står tiden still”. En annan bild föreställer ett öppet landskap. En ögonblicksbild av frihet och smekande vindar över ett skimrande grönt fält.  Trygghet, frihet och liv.

Slussystem av dörrar avgränsar korridor för korridor. Det påminner mig om blodomloppet. Ingen kommer ut och ingen kommer in som inte ska göra det. Tavlorna i entrén ingav trygghet, frihet och liv, men tavlorna glesades ut i takt med att jag kom närmare avdelningen som pappa låg på. De livliga motiven ersattes av abstrakta motiv med former som varvas mellan kuber och cirklar. Färgskalorna är dova och tonas ut helt, precis innan dörren till pappas avdelning. Abstrakt, ofullständigt och i limbo.

Dörren är försedd med en ringklocka. Tankarna konsumerar mig och när min ångest. En kvinna ur personalen öppnar pliktskyldigt dörrarna. Skulle pappa känna igen mig? Hur mår han? Dagen innan hade mamma berättat att han hade fått ett utbrott och hade vägrat att äta. Han ville hem och grät av rädsla. Han kände inte igen sig. Pappa hade varit inlagd på avdelningen i några månader. Nu på heltid och på samma avdelning som mormor en gång hade dött på. Även hon var sjuk i alzheimer.

Jag var på besök i Stockholm och skulle hälsa på pappa som hade frågat efter mig varje dag. Något halvår tidigare hade jag beslutat mig för att flytta till Malmö. Jag var glad över att inte vara glömd, även om pappas minne av mig reflekterade mig som tonåring och inte som vuxen. Men jag var ingen brun fläck i alla fall.

Dörrarna öppnades och i ett ljusrörssken såg jag pappa som irrade runt och försökte få upp varuhissen som var låst. Hans gråa hår stod åt alla håll. Pappa, som genom min uppväxt hade varit noga med håret och sitt yttre. Nu stod han där avmagrad, vilsen och bruten. Jag blev genast ledsen men höll bort tårarna. Ingen skulle tjäna på tårar och jag ville inte riskera att pappa skulle bli orolig.

Lite längre bort stod mamma och pratade med avdelningens sjuksköterska.

”Vi gör allt vi kan, Sonia. Men, visst… jag ska ta upp Bengts behov.”

Det var ännu en diskussion om att pappa hade kissat i korridoren, då det inte fanns någon som kunde hjälpa honom till toaletten i tid. Jag kokade av ilska, men ingen skulle tjäna på om jag blev barrikadryttare. Allra minst pappa och han fick inte bli orolig.

”Hej, pappa!”

Han kramade om mig, men jag såg att han inte kände igen mig. Jag hjälpte hans minne och han sken upp.

Han höll mig i armen ett kort tag och sa mitt namn med en överraskad glädje. Då brast det. Tårarna kom. De kom kontrollerat och lugnt, men de kom. Jag var så lycklig över att pappa var tillbaka igen.

”Gråt inte, Micke. Snälla. Du oroar mamma.”

Han smekte min rygg som han gjort när jag skrubbade knäna efter att oförsiktigt ha sprungit med oknutna skor på en grusplan som liten. Han skuggade den irriterande och påträngande lysrörsbelysningen. Han skyddade mig från en hel avdelning som är i limbo – där han, liksom mormor, väntade på att dö. Han höll om mig som bara en pappa kan. Han tog omhand varje gruskorn som letat sig från mina vikande knän, genom blodomloppet och in i hjärtat som låg och skavde. Han tröstade bort det som skavde, som bara en pappa kan.

Jag torkade tårarna och log mot honom, men pappa fanns inte kvar längre.

Mannen tog jag under armen och ledde bort mot fikarummet där personalen hade dukat upp fika åt oss. Ett motiv från Paris hängde där inne och var den enda tavlan jag sett på avdelningen som påminde mig om utsidan. Mamma kom efter och kramade om mig. Hon är mer än ett huvud kortare än jag och jag bröstade upp mig extra för att dölja min ångest.

Pappa tittade ut genom fönstret, medan mamma och jag pratar om mitt nya liv i Malmö.

Plötsligt började pappa gråta och sa att han vill hem. Han vill hem till sin säng och till sin ros – mamma. Jag klappade pappas kind och sa att han har det fint här. Jag ljög så att jag vill begå våld på mig själv.

Här stank delar av korridoren urin och den avskalade miljön påminde inte om något annat än ett sjukhus. Det här var inget vårdboende. Det var en förvaring. Vad hade han gjort för att hamna här? Jag berättade för mamma att vi måste få in honom på ett annat boende. För såhär fick det inte sluta för pappa.

Mamma förklarade hur kommunens handläggare hade sett på saken. Fullt logiskt och rationellt, men helt fel. Han var i stort behov av speciell tillsyn och hade inget på det här boendet att göra. Här skulle han bli ett kolli, slog jag fast.

Eftersom pappa blev orolig tog vi in honom till hans rum.

Pappa stod och betraktade en tom parkeringsplats genom fönstret. Men något var förändrat i hans blick.

”Pappa?”
”Ja?”
”Vet du varför du är här?”
”Ja, tyvärr… Micke, vi måste vara starka nu. För mammas skull. Ta hand om mamma.”

Hans klara blick penetrerade min ångest och stack hål på den lilla motståndskraft jag hade lyckats samla ihop sedan jag kramade honom vid ingången till avdelningen. Jag var lycklig, men samtidigt så rädd för att han svamlade. Pappa nickade och såg till att jag förstod – sådär som bara pappa kunde göra utan att säga mer.

Sekunden senare var han borta. Mamma kom in i rummet. Jag låste in mig på toaletten. Där grät jag för mig själv. Såg mig i spegeln och glades ändå åt de få sekunder av pappa som jag fick den dagen.

På vänster knä har jag ett ärr som är sedan jag skrubbade knäna på grusplanen som liten. I dag tittar jag ofta på det och ler. Det var när pappa var stor och stark. Den starkaste i världen. Starkare än din pappa. Större än din pappa. Han var den bästa pappan.

I dag bor pappa på Solskiftet i Sundbyberg. Ett helt annat boende än den förvaring han först blev inskriven på. Det finns brister även där, men personalen är engagerad och de månar om varje individ som just en individ. Här finns inga brukare. Här finns bara människor som får ett värdigt avslut.

Där han tidigare låg ska ingen skugga falla över personalen. De gör vad de kan, med de knappa resurser som de har. Missförstå mig därför rätt, om du reflekterar över det här inlägget.

Tack, ni som i dag gör fars sista tid i livet värdigt.
Tack, pappa som jag vet skulle trösta mig när jag skriver det här inlägget.