Syster och jag

image

Tänka sig att syster skulle bli en fin vän.
Som barn var vi mest i slagsmål eller munhöggs. ”Syskonkärlek” med kraft,  så att säga.

Pappa, han var den som särade på oss bokstavligen. Mamma, hon var den mer medlande parten – mellan sucken och kommentarer som: ”Jag blir galen!” Och gärna med en chilensk brytning.

”Hon retas och ni ser ingenting!?”, grät jag ut i frustration och kände mig enormt missförstådd.

Jag var ingen ängel själv. När jag fick möjligheten gav jag alltid syster ett tjuvnyp. Blev hon tokig och började veva var det vara positivt. Mission accomplished.

I dag försöker vi stötta varandra så mycket det går. Syster har en enorm styrka och nära till handling, medan jag stöttar familjen bäst genom att tänka, planera och se vad som kan göras. Vi behövs båda två. Nu mer än någonsin.

Annonser

Valborg

Syster, minns du hur pappa brukade värma upp stugan med hjälp av kaminen invid Valborg?

Den första riktiga vårdagen drog mot skymning och kylan som gömt sig i skuggorna trängde undan den otåliga värmen från dagen.

Valborgsbrasan sprakade irriterat över sin död. Vi turades om att grilla korv. Vi lekte med den lilla eld som fanns kvar med tafatthet, ungefär som när vi blev äldre och lekte oss genom början av livet som unga vuxna.

Pappa lät oss hållas, men alltid med ett vakande öga så att vi inte brände oss allt för mycket. Vi skulle veta vad vi gjorde och när det blev fel – vi skulle känna det.

Minns du, syster?