Till en ny oroshärd – alzheimer

Medaljering FS 20 Bengt, Mikael och Sonia. Försvarsmakten. FS 20

Medaljceremonin för Försvarsmaktens fortsättningsstyrkan, FS 20 och min andra tjänstgöring i Afghanistan. Bengt, Mikael och Sonia Foto: Christine Restrup

Pappa var trött efter att hans kropp börjat vänja sig vid en ny typ av bromsmedicin mot sin Alzheimer. Att han över huvud taget kom till Armémuseum, den där junidagen och medaljceremonin för Försvarsmaktens fortsättningsstyrkan, FS 20, var en enorm gåva till mig.

Bara några dagar innan hade han sovit i nästan två dygn och klagat över huvudvärk och hallucinationer. Mamma hade förvarnat om att pappa kanske inte skulle orka komma. Att få se pappa uppklädd och engagerad i dagen var det vackra med medaljceremonin.

Både mamma och pappa var stolta och väldigt tacksamma över att ha mig hemma hel och ren igen. Flera gånger tog pappa mig i handen och kramade om den ordentligt för att i nästa sekund krama om mig och viska: ”Håll dig hemma ett tag nu, är du bussig”.

Men något var fel. Varje cell i mig kände att pappa och mamma inte hade berättat hela sanningen om pappas sjukdomsbild.

Här hemma väntade en ny typ av oroshärd. För det var först när jag kom hem från FS 20 som både mamma och pappa fullt ärligt och mer öppet kunde berätta hur illa ställt det var med pappa; hur pappa magrade allt snabbare och hur hans sjukdom hade förändrat hans humör till det sämre – hans utfall mot de han älskade.

Jag sökte tröst och stöd hos ”FS-familjen”. Jag hade känt mig sviken och illa daltad med. Behandlad som ett barn.

Kollegorna gav mig ett unisont råd på återträffen som vi hade på Södra skånska regementet P7, några månader efter hemkomsten från Afghanistan:
”Döm inte dina föräldrar för hårt för att de höll sjukdomen ifrån dig. Du är deras pojk och kommer alltid att vara deras lille pojk. De gjorde det bara av kärlek och omsorg för dig.”

Visst var det svårt att se förbi vad jag tidigare hade sett som ett svek, men om FS-familjen lyckades se förbi det skulle jag inte vara sämre.

Tids nog ändrade jag uppfattning och tids nog förlät jag också mina föräldrar för att ha hållit information om pappas sjukdomsbild ifrån mig. Från då handlade det om att tackla den nya oroshärden som pappas alzheimer innebar.

Annonser

Till minne av de dödade i UNAMA-attacken 2011

Pappa berättade att vi behöver minnas de i historien som gav världen lite mer hopp och kanske då på bekostnad av sig själva.

I pappas anda och för våra minnen vill jag tillägna dagens inlägg till de som dödades i UNAMA-attacken den 1 april 2011 i Mazar-e Sharif, Afghanistan.

Jag arbetade då som Public Affairs Officer för den svenska kontingenten FS20 i Mazar-e Sharif.

FN-kontoret, i norra Afghanistan, fick klä skott för Koranbränningen som var påbjudet av pastor Terry Jones (Florida, USA).

Det som började som en fredlig demonstration i Blå moskén urartade till besinningslöst dödande av våldsverkare som blandat upp sig med demonstranterna, när folkmassan nådde FN-kontoret.

Bland de dödade fanns FN-arbetarna:
Den svenske människorättsjuristen Joakim Dungel,
den rumänske politiske rådgivaren Filaret Motco
och den norska militärrådgivaren överstelöjtnant Siri Skare.

En Soldat med Fräknar

svensk soldat, afghanistan, combar camera, försvarsmakten, fs19

Mikael Wallentin Åström, FS19
Foto: Combat Camera, Försvarsmakten

Det brinnande kriget på Balkan berörde hela Europa. Det var närmare än något annat krig. Rwanda hamnade i skymundan och Sverige behövde agera på grannens rop på hjälp.

Jag var bara ett barn, men jag minns fortfarande nyhetssändningarna på TV. Desperata ansikten. Barn utan föräldrar. Pappa satt alltid med mig och hjälpte mig med att få ett sammanhang till skeendet på TV. Så kom det till sist till Sundbyberg.

Vår sömniga förort hade börjat få till sig krigets barn och familjer. De var på flykt och fick en fristad i Sverige. En stor del kom till oss under sommarlovet.

En pojke, i min ålder, står vid infarten till gården och tittar på medan vi andra leker krig i sandlådan. Vi hade grävt skyttegravar och låg i skjutställning med våra leksaksgevär. En av kompisarna riktar sitt leksaksvapen mot pojken vid ingången. Pojken börjar gråta.

Han slänger sig på marken och täcker för sitt ansikte med händerna. Vi springer mot honom och kompisen som har riktat sitt leksaksvapen mot honom skriker desperat:
”Förlåt! Det är bara på lek!”

Pojken är lång och smal. Han har rödrandig t-shirt på sig och ett par blå shorts. Men benen är vad jag minns allra tydligast. Över benen finns flera hundra små ärr som löper spridda upp mot låren där stora mörka ärr sitter på vardera baksida om låren. På höger ben har pojken en skena i plast och någon form av metall som går upp mot höften.

Vi är två som går ner och klappar honom på ryggen. För när man har gjort fel ska man säga förlåt och klappa på den som du har gjort fel emot. Det satt kvar sedan dagis och hade inte hunnit förändras i takt med det personliga utrymmets framväxt.

Pojken tittar upp på oss som står omkring honom och reser sig. Han säger något som ingen av oss förstår, men vi frågar om han vill vara med.

Han skakar på huvudet. Fortfarande med tårar i ögonen och ansträngd andning. Håret är snaggat på honom och sommarfräknarna ligger över näsan på honom – precis som på mig.

”Fräknar. Som jag och Alex!”

Jag pekar på pojkens näsa, min näsa och Alex näsa.

”Fräk-narrrrr” artikulerar vi hela gänget tydligt för pojken.

Efter ett tag kommer det fram att han är från Bosnien och jag börjar förstå varför han tyckte att vår krigslek var läskig. Men ingen av oss hinner riktigt reflektera klart innan våra mammor och pappor gormar från balkonger och fönster:

”MATEN ÄR KLAR! KOM IN OCH ÄT!”

Vid matbordet berättade jag detaljrikt om slaget på skvadronen (området där jag växte upp). Jag berättade också om pojken.

”Det där var det dummaste, ” säger mamma och tittar besviket på mig.

Mamma hjärta är stort nog för oss alla. Hennes ögon ser alla och välkomnar alla. Men de kan också stänga folk ute. Så kändes det när jag berättade om slaget på skvadronen.

”Nu vet vi att ni bara leker, men för den där pojken var det allvar. Om du någonsin kommer bära vapen i verkligheten, Micke, kommer du att få lära dig en viktig regel: rikta aldrig ett vapen mot någon som du inte är villig att skjuta.”

Pappa berättade om pojkens ärr och hur han förmodligen hade fått dem. Splitterskador. Troligen vid en explosion av något slag. Hela familjen engagerade sig med frågor och funderingar.

Mamma säger god natt till kvällen och sätter sig på sängen. Pojkens fräknar dyker upp i minnet igen och jag tittar på mammas ansikte som har flera stycken av dem.

”Precis som du och jag, mamma, har han fräknar – pojken som grät.”

”Han är precis som du och jag, Micke. I Chile fanns det soldater med fräknar, de är som du och jag också…”

Dagen efter lekte vi inte krig på gården längre. Vi övergick till mer avancerade lekar av kurra-gömma eller klättrade på någon av klipporna omkring bostadsområdet. Alltid fick jag syster att börja gråta hysteriskt när jag klättrade för långt upp eller var för nära avsatsen.

Mammas sista mening, ihop med pappas regel om vapen kom att eka i mig när jag för första gången åkte till Afghanistan år 2010.

Nu var det jag som var en soldat med fräknar.